Connect with us

З життя

На схилі літ мої сини забули про мене…

Published

on

Мені випало народити трьох синів, а на старість зрозуміла, що їм вже не потрібна…

Я подарувала життя п’ятьом дітям. Віддала їм усе, не жаліючи ні зусиль, ні здоров’я, не зважаючи на власні бажання. Це було тридцять років тому, в маленькому селищі біля Чернігова, де кожен день був боротьбою за їхнє щастя. Зараз мої сини та доньки розлетілися світом, завели свої сім’ї, а я залишилася одна, дивлячись у пустоту, що вони залишили за собою.

З доньками в мене зв’язок міцний, як сталь. Вони приїжджають до мене, привозять подарунки, допомагають в господарстві, наповнюють дім теплом і сміхом. Всі свята ми проводимо разом — вони знають, як сильно я сумую наодинці, як мене обтяжує тиша. У мене великий будинок, місця вистачає всім, і я завжди чекаю їх з розпростертими обіймами. Але сини… Вони ніби чужі. Наче я не мати їм, а випадкова тінь з минулого. Я розумію, у них свої дружини, діти, турботи. Але чи можна так просто викреслити ту, що дала тобі життя?

Коли мій чоловік, Іван, подзвонив їм і попросив приїхати полагодити дах, вони відмахувалися, як від нав’язливої мухи. Дім затоплювало дощем, вода капала прямо на підлогу, а ми з чоловіком віддали останні копійки пенсії стороннім робітникам, щоб врятувати своє гніздо. Сини навіть не спитали, як ми впоралися. Вони не дзвонять, не пишуть. Навіть у день народження, коли чекаєш хоч слова, хоч краплі поваги до старості, від них — мертва тиша.

Не думаю, що їхні дружини налаштовують їх проти нас. Здається, це їхній власний вибір — забути про старих, відмахнутися від нас, як від непотрібного вантажу. Я придивлялася до невісток — всі троє начебто добрі, розумні жінки. Але сини вічно посилаються на роботу, на справи, на вічну зайнятість. А що, дочкам нереально працювати? У них немає сімей? Чому ж вони знаходять час, щоб приїхати, обійняти, привезти продукти, а сини з їхніми жінками навіть онуків не покажуть, не дадуть порадіти їхнім дзвінким голосам?

Зараз нам з Іваном потрібна допомога як ніколи. Здоров’я розвалюється, ніби старий дім під вітром, а сини відвернулися, неначе ми для них померли. Дочки з зятями возять нас по лікарнях, платять за ліки зі своєї кишені, привозять їжу, гріють душу турботою. А хлопці, яких я виростила, годувала з ложечки, навчала жити — вони залишили нас напризволяще.

Два роки тому середня донька, Оля, потрапила в страшну аварію. Тепер вона прикута до інвалідного візка, і замість того щоб допомагати нам, сама потребує догляду. Старша, Марина, переїхала минулого року до Канади в пошуках кращого життя — її можна зрозуміти, але вона далеко, і я залишилася без її підтримки. Вона пропонувала наняти доглядальницю, але я відмовилася, майже розплакавшись від образи. Я народила п’ятьох дітей, щоб на схилі життя чужа жінка витирала мені сльози і варила суп? Це нагорода за всі мої жертви?

Одна з невісток, дружина молодшого сина, якось обмовилася, що нам слід продати будинок і переїхати в будинок престарілих. «Там вас нагодують, за вами доглянуть, і ніхто не буде в претензії», — сказала вона з холодною усмішкою, ніби мова йшла про старі меблі, а не про живих людей. Як у неї язик повернувся таке сказати? Я ледь не задихнулася від обурення. Так, ми старі, але не безпорадні! Ми ходимо, думаємо, живемо — просто сил вже немає, і здоров’я підводить кожного дня. Ми не вимагаємо багато — лише крихти уваги, трохи тепла від тих, кого виховували з любов’ю.

В черговий раз я переконалася: ближчих за дочок немає нікого. Вони — моя опора, мої ангели, що не дають мені зірватися в прірву самотності. А сини… Хай їх Бог судить. Я віддала їм усе — здоров’я, молодість, безсонні ночі, а у відповідь отримала лише пустоту і байдужість. Невже я заслужила, щоб на старість мене забули ті, заради кого я жила?

Click to comment

Leave a Reply

Ваша e-mail адреса не оприлюднюватиметься. Обов’язкові поля позначені *

три × 2 =

Також цікаво:

З життя27 хвилин ago

I Took a DNA Test and Lived to Regret It: How Doubt Cost Me My Marriage, My Family, and My Future with My Children

I did a DNA test and I regretted it I ended up marrying my girlfriend when I found out she...

З життя29 хвилин ago

Putting Dad in a Care Home: Elizabeth’s Struggle Between Guilt and Self-Preservation in the Face of a Lifetime of Cruelty

What nonsense is this? A care home? Over my dead body! Im not leaving my house! Elizabeths father hurled his...

З життя1 годину ago

After My Parents’ Divorce, They Cast Me Out: How I Was Forced to Leave Home, Lost My Family, and Began a New Life—Until a Twist of Fate Brought Us All Back Together

I pleaded, yet my mother stood firm. She hurriedly tossed my belongings into a rucksack, handed me a bit of...

З життя2 години ago

Don’t Go, Mum: A Family Story of Love, Judgement, and Redemption

Dont Go, Mum. A Family Story As the old saying goes: you cant judge a book by its cover. But...

З життя3 години ago

She Was Never Truly Alone: A Simple Tale of Grandma Violet, Her Loyal Dog George, and Felix the Cat with a Financial Past

She Wasnt Alone. A Simple Tale It was a late winter morning, and the sky over London barely began to...

З життя3 години ago

After Turning Seventy, She Was Forgotten—Not Even Her Son or Daughter Remembered Her Birthday, But When Her Son Betrayed Her and Sold Her Home, an Unexpected Reunion with Her Estranged Daughter Changed Everything

After turning seventy, she found herself unwanted by anyone not even her own son or daughter remembered her birthday. Margaret...

З життя12 години ago

I Will Always Be With You, Mum: A Heartfelt Story You Can Believe Grandma Valerie couldn’t wait for evening to come. Her neighbour Natalie, a single woman approaching fifty, had just confided something so astonishing that Valerie’s head was spinning. To prove her point, Natalie had even invited her round later to show her something remarkable. The story began quite simply. That morning, Natalie had dropped by as she was on her way to the shop: “Is there anything you need, Valerie? I’m popping to the corner shop to pick up bits for a pie and a few other things.” Valerie smiled. “You’ve always been so good and caring, Natalie. I remember you as a little girl. It’s a shame things haven’t worked out for you—but you never seem sad or complain, not like some.” Natalie laughed. “What’s there to complain about? I do have a man I love, it’s just we can’t be together for now. Would you like to hear the reason? I’ve never told anyone else, but I want to tell you. Well, partly because you probably wouldn’t be believed if you repeated it!” She grinned. “Just let me know if you need anything from the shop. I’ll pop in on my way back, and over a cup of tea, I’ll tell you all about my life. Maybe then you’ll be happy for me and stop worrying.” Valerie didn’t really need anything, but asked Natalie to fetch a loaf of bread and some sweets for tea, her curiosity well and truly piqued. Later, as they sat together over tea and cake, Natalie began: “Valerie, you remember that thing that happened to me twenty years ago? I was nearly thirty. Met a bloke—nice enough, so I thought I’d marry him even if I didn’t love him. At least I’d have a family. He moved in and I got pregnant. When the baby came, a little girl, she lived just two days and passed away. I thought I’d go mad with grief. My husband and I split up soon after. A couple of months later, once I’d stopped crying, something happened. It’s hard to explain, Valerie. I’d got everything ready for my daughter—the cot, bedding, toys, the lot. They say it’s bad luck to buy these things early, but I didn’t believe that. Then one night I was woken by the sound of a baby crying. I thought I was imagining it, but the crying came again. I went to the cot—and there she was. My little girl. I picked her up, my heart nearly bursting with happiness. She looked up at me and then drifted peacefully to sleep. And from then on, almost every night, she would come to me. I even bought formula and a bottle, but she hardly ever fed—just smiled, closed her eyes and slept in my arms. Is that even possible?” Valerie leaned forward, utterly enthralled. “I know it sounds mad, but it’s true,” Natalie insisted. “It just went on—we got used to those nightly visits. I knew my little girl was living in another world, with her own mum and dad, but she never forgot me. She would visit, and one night she said to me: ‘I will always be with you, Mum. We are bound by an invisible thread, and nothing can ever break it.’ Sometimes I wonder if it’s a dream, but she even brings me gifts from her world. They don’t last long here though—they fade away like snow in spring.” That evening, Valerie finally visited Natalie’s flat. No one else was home—just the two of them. Suddenly, a gentle light shimmered in the air and a sweet young woman appeared: “Hello, Mummy! I’ve had such a good day, I want to share it with you. And here’s a present for you.” She placed a small bouquet on the table. Turning to see Valerie, she smiled again. “Oh, hello! Mum said you wanted to meet me. I’m Marianne.” After chatting a while, Marianne faded away like morning mist. Valerie sat silent, absolutely stunned. “Well, I never… that really happens!” she whispered. “Your daughter’s a beauty, Natalie, just like you. I’m so happy for you. You really are a lucky woman—maybe luckier than anyone I know. I would never have believed it if I hadn’t seen it myself. Thank you for opening my eyes. The world is so much bigger than I thought; life goes on everywhere. I’m not afraid anymore.” The flowers on the table became paler and then vanished altogether. But Natalie smiled, full of hope. Tomorrow would be a wonderful new day. She was going to meet Arkady, the man she loved and who loved her back—she just knew it. And someday soon, she’d introduce him to the two people she loved most in the world: Marianne and Arkady.

Ill always be with you, Mum. A story you might believe Granny Margaret waited for evening with restless curiosity. Her...

З життя12 години ago

The Friend I Sold: Grandpa’s Tale of Loyal Companionship, Hard Times, and a Hard Lesson Learned

A Sold Friend. Granddads Story And he understood me! It wasn’t fun, and I realised it was a foolish idea....